Skulle behöva en kram av er idag!
Saknaden just idag är obeskrivlig.....
Tårarna sprutar och det gör så ont....
Jag är så ledsen.
Jag kan inget annat göra än att sakna er som inte finns.
Jag kommer aldrig få träffa er igen och det har varit uppenbart så länge, men just denna dag gör det extra ont,,,
Låten är hård, kall å hemsk, den stämmer inte in på hur jag känner och gör för er.
Den får mig dock att förbereda mig på att folk kommer och går.
Jag måste lära mig att sluta lära känna fler, för jag orkar inte med svek. Lögner, orättvisa, irritation...
Jag hade en tjejkompis som jag älskade stenhårt och gjorde ta mig fan allt för.... Vi har vait osams sedan mors dag... Fick veta bakvägen att hon ville ha ett uppehåll i vår vänskap. Kunde inte ens säga det till mig.... Det gör mig fortfarande besviken de gånger jag tänker på det...
IDAG är min dag, men dagen har börjat rätt dåligt.... Hoppas den blir bättre,,,, Förutom passet på mitt älskade GYM, köttade rygg idag! Det gick sjukt bra, lyfte dock väldigt lätt, körde tekniksträning till max!
Idag ska bli en bättre dag!
Men fy fan va jag saknar er.... er glömmer jag aldrig!
Skulle helst av allt vilja sitta här nu, på bryggan och fundera ♥
Saknade killar på 4 ben
Elvis ♥ enormt saknad
Eddie ♥
Eddie ♥
Så fina killar sååååå saknade ♥
Omläggningsprylar. Sjukvårdsväskor. Frivillig insats. Let´s do this!
Igår surfade jag in på 2 sidor där man kunde köpa sjukvårdsprodukter.
Jag shoppade loss och väntar nu ivrigt på att få hem mina saker så att jag kan göra iordning mina 2 sjukvårdsväskor.
Jag tänker göra detta nu, alltså att på min fritid lägga om sår och försöka hjälpa hemlösa.
Min fritid är redan nu begränsad så det lär inte finnas tid för alla mina vänner jämt, men det går enkelt att lösa, det är bara att "hänga på" ut och hjälpa människor till en bättre vardag iallafall för stunden.
Här och nu sker det, våra hemlösa letar burkar, mat, tigger, ger varandra saker. Om man inget har brukar man vara mer givmild.
Detta är så vackert ♥
Jag är totalt talanglös då det gäller att spela instrument men det kanske inte ni är!
Så vad sägs om att göra DETTA i Sverige eller utomlands för en annan människa?
När jag och min make var i Polen/Krakow på semester månadsskiftet Juni/Juli så satt det en hemlös man i en kyrka, han sa inget han tittade knappt upp men det stod en kopp mellan hans fötter.
Så självklart gick jag fram och såg honom i ögonen då jag gav honom middagspengar. Jag vet att dom i katolska länder har fantastiska kyrkor som ger fattiga mat men denna man blev nog glad för att en turist gav honom pengar.
Vad sägs om att jobba tillsammans för en humanare värld?
Hemlös, Förtvivlan, Polisen, Väktaren, Medmänsklighet
Jag vaknade denna lördagsmorgon bredvid mannen i mitt liv i våran fina lägenhet.
Klev upp som varje normal morgon i min härligt renbäddade säng och förberedde mig innan jobbet. Gick in till badrummet slog på vattnet, tvättade mitt ansikte i det kalla rena vattnet och såg på mig själv i spegeln.
Åt lite frukost, drack en kopp kaffe, lade sedan på mascara på ögonfransarna och lite kajal på ögonbrynen, borstade mitt hår och efter det mina tänder.
Tog på mig uniformsbyxorna och ett linne, kysste min make "hejdå" och begav mig sedan ut mot bilen för att åka till jobbet.
När jag rundade spaljen på innergården så ser jag en enormt sliten man, hans saker låg utspridda på marken och hans hals hade ett stort hemskt sår in under örat.
Han var en hemlös man i 45-50 års åldern.
Jag började prata med honom, fråga om han gått vilse, om han visste vart han var.
Med sina slitna kläder och såg ut att ha levt ett riktigt hårt liv, knappt några tänder i underkäken, svamp i munnen så stannade han till å såg på mig. Hans ögon vittnade om en enorm trötthet.
Han pratade om paniken som han hade för han hittade inte husnummer 1, jag bad honom sitta ner på en bänk och vänta lite medans jag letade. Jag hittade snabbt porten, gick tillbaks och sa att jag funnit den. Han svarade åh va skönt mina vänner bor där, här i Södertälje.
Jag såg på honom medlidsamt och svarade: - Problemet är att detta är tyvärr inte Södertälje, du är långt därifrån sa jag och berättade vilken gata och ort han bafann sig på.
Paniken i ögonen och tårarna som kom, ångesten över att han var vilse liknade ett barns som tappat bort sin mamma.
Jag lugnade honom och förklarade att såret måste läggas om, han ville inte ha en ambulans så jag gick in och hämtade material. -SNälla du sitt kvar här, lova mig det!
Han nickade snällt å sa att han lovade. Jag sprang upp för min trapp och hämtade det jag hittade hemma i badrumslådan, gick sedan ut och lade om hans sår. Det gjorde ont, han blev ledsen men jag lugnade honom med att hålla min hand mot hans handrygg medan jag rengjorde såret så gott jag kunde. Handskarna va flera storlekar för stora då det va min makes....
Tänkte till min förskräckelse att det är ju rötmånad nu. Han måste till sjukhus för en bättre omläggning, men ambulans och sjukhus var ju inte ett alternativ i hans värld, han ville inte.
Han sa att han var törstig och jag kände mig lite stressad över att jag skulle bli sen till jobbet så jag log och sa: -Jag hämtar vatten vänta lite till, på vägen ringde jag efter en patrull som kunde komma och hämta honom då jag vet att grannarnas ungar snart glatt kommer flyga ut och leka på innergården. Det skule troligen skrämma dom och deras föräldrar pga okunskap och troligen göra honom mer ledsen och förtvivlad. Det va mest för hans skull jag ringde, halsen måste ju ses om. Polisen kanske skjutsar honom till akuten.
Polisen tog sedan inte så lång tid på sig. Medans lyckades jag dock få honom att blanda saft som han hade i ryggsäcken i sin egna flaska. Sedan somnade han som en fällkniv på bänken, då han vägrade lägga sig er för DÅ kommer ju ambulansen...
Min känsla av att jag lovat att inte ringa gnagde mig men jag kunde inte lämna honom i skicket han var, polisen kom, 2 trevliga konstaplar som snällt pratade med mannen på bänken. Han tittade på mig å sa: NEJ, men du LOVADE ju! Blicken var som ett skadat barns.
Jag skämdes lite och ljög och sa jag är jätteledsen men det va inte jag som ringde det måste varit grannarna. Poliserna instämde och höll med mig å sa samma sak.
Han började plocka ihop sina saker och jag ursäktade och sa: -Jag är ledsen men jag måste till jobbet nu jag är redan sen, snälla ta hand om dig och ditt sår. Han gav mig en sista ledsen blick.
Sedan då ja jobbat några timmar ringde min telefon det va polisen igen som faktiskt råkat ringa fel. Det va samma kille som ja träffade som tog hand om mannen. Han berättade iallafall att dom släppt av honom på ett bättre ställe kommunikationsmässigt då mannen inte alls ville till sjukhus och dom ville inte lämna honom i en fyllecell då han var nykter och dessutom så snäll och harmonisk. Jag frågade om mannen varit väldigt arg å besviken på mig, men fick svaret "TVÄRT OM!".
Konstapeln berättade att mannen sagt att han va enormt tacksam för hjälpen han fick. Att han ville skriva en insändare till den snälla tjejen men inte kunde skriva och frågade om dom kunde hjälpa honom med det.
Det värmde mitt hjärta och jag sa att jag var glad att jag valde att läsa till sjuksköterska då jag faktiskt kan vara till hjälp för flera än mannen på min parkbänk.
Nu sitter jag på jobbet och tänker på mannen på bänken. Undrar hur det kommer gå för honom, om jag kommer träffa honom någon gång igen. Om han ens lever året ut. Hur såret kommer utvecklas.
I tisdags var oxå en sån här dag då jag fann min "favorit" hemlöse man Anders i Farsta centrum. Han va sliten till max och jag gav honom en svalkande glass och en stor Loka för att han skulle få i sig lite mineralvatten. Det är dessa männniskor jag brinner för, mina hemlösa, mina alkoholister.
Det är dem jag vill försöka rädda då alla andra strider för rumänerna. Rumänerna är oxå utsatta och ensamma rädda människor men våra egna glöms bort helt, inga tidningar skriver stora löpsedlar om dem.
Det är dags för skärpning nu kära medmänniskor.
Alla människor är lika mycket värda och behöver hjälp ibland.
Hur vore det om ni blev endast lite mer engagerade, skulle det kosta er så mycket att ge några minuter av er tid?
