crazycatprincess

Kärlek och dess rädsla.

Jag har ett problem... 

Jag är rädd för ensamhet...

Jag är alltså livrädd att bli lämnad ensam här i världen, att jag skall vakna upp en dag å vara helt ensam utan någon... utan vänner, utan min man å våra ludna tjejer.  

Jag är så obeskrivbart rädd för detta...

Kollade en avsnitt av serien DEXTER igår, de begravde en underbar kvinna som va det snällaste som gick i ett par skor. Jag satt å grät i soffan, levde mig in...  LED bokstavligen av att se ännu en begravning.
Har ju vanan inne att gå på dom om man säger så... 

AVSKYR att säga hejdå....   hatar verkligen att lägga den där sista blomman på kistan och säga farväl å inse att man än en gång tänker som Skalle-Per säger i Ronja Rövardottter:      DU FATTAS MIG...



Vill inte behöva genomgå något sånt igen vill verkligen inte bli ensam.

Fattar absolut inte hur "änkor" gör det, överlever och lever vidare....  
Speciellt en kvinna i min närhet hon gör det fantastiska...   Hon överlevde sorgen och lever än idag men med ett brustet hjärta men hon försöker iallafall  ♥  

Hon är en stark förebild och en otroligt vacker människa som jag älskar innerligt mycket!

Vackra ord och en förståelig rädsla!

Men du lär aldrig förlora alla.

Och det lär (Förhoppningsvis) dröja många år innan du behöver gå på begravning igen!